Help with Food
Så är jag i Nizhny Novgorod igen. Räknade ut att jag varit här ungefär ett år sammanlagt, mer än 50 veckor under åren jag varit engagerad i projekt här. Min ryska borde vara bättre än den är. Jag förstår hjälpligt och kan tala om att jag inte förstår! Alltid något!
Under mina tre månader hemma har jag inte längtat hit. Har haft fullt upp med att återuppta mitt vanliga arbete på barnhabiliteringen i Norrköping. Men nu, när jag är här så upptäcker jag hur mycket jag tycker om landet och människorna. Ja, inte alltid vad de gör och hur systemet fungerar. Jag gillar inte hur barn med funktionsnedsättningar blir behandlade. Men jag älskar människorna i Ryssland. Ibland! Ibland inte! Om det var frågan om att ingå ett äktenskap skulle jag säga NEJA!
Idag har vi besökt skola 39. Det var inte planerat, jag gick bara dit tillsammans med Britt-Marie. Läkaren som är här tillsammans med mig och ska ha seminarier för läkare på barnsjukhuset.
Det var en fin upplevelse! De två äldre kvinnorna som städar och sköter receptionen kramade mig och frågade varför det var så länge sedan jag besökte dem! Många elever kom fram och hälsade. Min vän Artom kom genast fram, kramade mig och ville hjälpa till. Han visade vägen till kontoret. Knackade på och förklarade för Irina att hon fått besök! Alla lärare tog emot med öppna armar!
Artom skulle jag vilja göra något för! Han är föräldralös, bor på en institution och går på skola 39. Men jag är osäker på om han har en utvecklingsstörning. Tror att han går på skola 39 på grund av andra orsaker. Verkar smart, men det kan jag inte bedöma! Han är social och trevlig. Han har lärt sig flera nya ord på engelska sedan jag träffade honom senast. Han vill lära sig engelska för att kunna prata med mig! När han blir 18 år ska han klara sig själv. Han är i riskzonen för det mesta.
Jag har bidragit till att flera elever på skolan vill lära sig engelska! Deras mål är att kunna prata med mig. Jag måste bara komma hit då och då så de får använda sin engelska.
Inger
